Lite mer om strömming

strommingbild

 

Strömming – Clupea harengus

Strömming är Östersjöns magra variant av sill. Havets bräckta vatten ger en långsammare tillväxt och mindre fett i muskulaturen. Den har därför inte sillens dragning åt transmak och har gett upphov till delikatesser som surströmming, böckling och sotare. Den senare uppfanns på restaurang Skeppet i Gävle på strömming från Bönan som för övrigt är hem- orten för böckling. På torget i samma stad räknades strömmingen i kast vilket motsvarar 4 strömmingar (en mellan varje finger).

Gränsen mellan sill och strömming brukar dras vid Kristianopel på Blekinges nordostkust, ungefär i linje med Ölands södra udde. Det sägs att det var ett kungligt påbud från 1500-talet som bestämde detta.

Strömming har varit av mycket stor betydelse för folkförsörjningen i landet och har även varit av stor ekonomisk betydelse för befolkningen i ostkustens skärgårdssamhällen. Under senare delen av 1800-talet fick saltströmmingen hård konkurrens av västkustsillen. I stället började skärgårdsborna ro eller segla färsk fisk i sumpar till Stockholm.

Traditionellt fiskades strömmingen i utskärgårdarna under hösten medan man övrig tid drog not inne i skärgårdarna. Traditionella notdrag finns kvar på flera platser som exempelvis vid Gålö där hembygdföreningen Gålö Gärsar årligen drar en landnot till allmänhetens förnöjsamhet.

Efter andra världskriget kunde en strömmingsfiskare med en skötbåt fiska in en ordinär årsarbetslön på några veckor. Idag har fisket liten ekonomisk betydelse och det är svårt att få tag på strömming i exempelvis Stockholm. Det som säljs som strömming är transmakande småsill från Blekinge och Skåne, helt mot det kungliga påbudet från 1500-talet. Trots det fångas stora mängder men i princip allt går till industriändamål (se avsnittet Skarpsill).

En annan orsak till skillnaden i storlek är att strömmingen blir lekmogen tidigare (2–3 år) än sillen (3–4 år). Lektiden har varierat över århundradena men sedan 1940-talet har bestånden dominerats av vårlekare medan höstlekare dominerade under perioden 1820–1940.

Strömmingen samlas i stora stim, gärna i strömsatta sund eller tångklädda branter, för lek under maj–juni. De bidrar till ett populärt fiske med häcklor som kan bedrivas från både stranden och båt. Strömmingen har en viktig funktion som bytesfisk för många av kustens rovfiskar samt även för torsken och laxen ute i öppna havet. Den äter i huvudsak plankton men vuxna individer äter även kräftdjur och småfisk.

Strömming finns enbart i norra Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Sillen finns däremot, utöver i svenska vatten, från Vita havet, Barents hav och söderut tillBiscayabukten samt vid Grönland och längs Nordamerikanska kusten till South Carolina i söder.

Bild och text från broschyren “Fiskar i Stockholms skärgård” utgiven av Länsstyrelsen i Stockholms Län. 

 

Kommentera gärna